1/12-2011

Bruno tar till en nödlögn

Även i det här kapitlet gör Bruno jämförelser mellan sin egen och Shmuels tillvaro och finner likheter och orättvisor. Vad tänker du om det? Jag tänker att Bruno vet så lite i jämförelse med Shmuel. Shmuel har varit med om så mycket mer, eller åtminstone mer hemska saker än Bruno och kan därför se saker på ett annat sätt. Om Bruno hade vetat vad som egentligen försiggick bakom stängslet hade han kanske sett sitt egen tillvaro ur nya synvinklar. Nu har han inget att jämföra med eftersom han inte får veta sanningen och kan därmed inte dra några slutsatser. Han tycker det är orättvist att han inte får vara med och leka med alla pojkar, och det kan jag förstå! Han vet ju inte vad som egentligen händer så hur ska han då kunna förstå?

Beskriv mötet mellan Bruno och Gretel. Är syskonen bara dumma mot varandra och helt olika? Bruno sitter i sitt rum och läser när Gretel kommer in. Hon har tröttnat på att leka med sina dockor och bestämmer sig för att prata lite med Bruno. Bruno råkar nämna att han har en kompis som väntar på honom och som blir ledsen om han inte kommer, men inser snart att han har avslöjat för mycket. Gretel hör naturligtvis detta och försöker envetet få fram sanningen. Bruno räddar situationen i sista stund och drar till med en nödlögn - att det bara är en låtsaskompis. 

     Jag tycker inte alltid att de är dumma mot varandra. De kommer inte överens särskilt ofta, men det är ändå fyra år emellan dem. Båda vantrivs, och det förstör mycket i deras relation. I den här scenen pratar de faktiskt med varandra och för en konversation och den är faktiskt rätt livlig. De finner varandra på ett plan och det som att de för ett ögonblick tycker om varandra. Gretel har en tendens att alltid låta sarkastisk, men det är en fasad hon har. Bruno är lite mer av den ödmjuka typen. Jag tror att de är väldigt lika som personer på många sätt, och att det är därför som de ryker ihop. Man kan jämföra det med en magnet - lika poler stöter ifrån varandra medan olika poler dras till varandra. 

Något han inte skulle ha gjort

Vad syftar titeln på? Skulle Bruno ha kunnat agera annorlunda? Förklara. Titeln syftar på när Bruno möter på Shmuel i köket och löjtnant Kotler får se att Shmuel har ätit, dock mat han fick av Bruno. Kotler tror att han har stulit mat, men Shmuel förklarar försiktigt med tårar i ögonen att Bruno gav honom maten och att han är hans vän. Kotler vände sig förbluffad till Bruno och frågade om detta stämde. Bruno svarar att han aldrig har talat med pojken och att han inte känner honom. 

     Bruno kunde absolut ha agerat annorlunda. Han kunde ha sagt sanningen. Men jag förstår att han inte gjorde det även om det hade varit det rätta. Jag blir själv rädd för Kotler, och då får man tänka på att Bruno bara är nio år. Han kan inte stå emot en man som är så mycket äldre än vad han är. Kotler tilltalar alltid Bruno på ett hotfullt och hånfullt sätt, något som ju skrämmer Bruno. 

     Bruno ångrar sig efteråt och ber Shmuel om förlåtelse. Det är lätt att vara efterklok, vet jag av egna erfarenheter!

Sista meningen: Det var första gången de någonsin rört vid varandra.

Kommentera sista meningen. Vilka tankar, känslor, funderingar väcker den hos dig?

Är det en bra avslutningsmening på ett kapitel tycker du? Meningen är ännu ett steg i deras vänskap. Jag tycker att det är viktigt med närkontakt i en vänskap. Det kan vara ett handslag, en kram eller en klapp på axeln. Meningen talar om att de har hittat varandra på ännu ett plan. Den är så fin och så betydelsefull, men samtidigt så farlig. För varje dag som går kommer de närmare varandra, lär känna varandra bättre. Jag kan inte undgå att tänka på vad som skulle hända om de tas ifrån varandra. Om den relation de byggt upp plötsligt går i kras, hur kommer det påverka dem då? Jag ser en bild framför mig när jag läser meningen. De båda pojkarna sitter på varsin sida av stängslet och när de rör varandra glittrar det till i ögonen. De behöver inte säga något, ögonblicket är så perfekt. Det är nu den muntra musiken ska tona in. Vi ser först en bild av Shmuel, sen av Bruno, och båda ler. Jag får en glädjeknorr i magen, och kan relatera till egna erfarenheter. Känslan av att man passar ihop med någon är underbar.

     Jag tycker absolut att det är en bra mening på ett kapitel. Den säger mycket, men får samtidigt lyssnaren/läsaren att vilja veta mer. Nu vill jag veta vad som kommer härnäst!